astrid lindgren

Ylva-li och jag stod på bron, som leder över den lilla bäcken, och hörde blommorna sjunga och träden spela och bäcken nynna en melodi. 

Då tog Ylva-li mig så hårt i armen och sa: "Allrakäraste Syster, ett måste du veta!" Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då. "Nej", sa jag. "Jag vill inget veta." "Jo, ett måste du veta", fortsatte Ylva-li. 

Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte mer höra bäckens melodi. "Allrakäraste syster", sa Ylva-li. "När Salikons rosor vissnar, då är jag död."

via ohglory