Kerstin Ek - Stjärnfall

Den här dikten på sida 52 är den finaste i diktboken jag hittade häromdagen. Min söta överklassmormor fick den när hon gick på flickskola i Sundsvall år 1939, och den är härligt mjuk och sönderbläddrad i ryggen.

Stjärnorna dansade

högt över dig och mig,

månskäran flammade

vit över nattlig stig.

Sjustjärnans gyllne hjul

välvde sin snabba gång

genom en rymd av storm,

genom en natt av sång.

Polstjärnan flämtade

högt över fjärdens skum,

nattstormen gungade

henne i öde rum,

nattstormen sköljde mörk

blåvita Vegas ö,

månskärans silverhorn

skalv under eterns sjö.

Tog du och böjde mig

bakåt en snabb sekund,

armarna lyfte mig

lätt över jordens rund,

lyfte mig upp att se

höstliga himlars frid,

tryckte mig till ditt bröst

hårt som för evig tid.